...THIS IS FOR THE HEARTS STILL BEATING...

Jag känner mig väldigt deppig idag.
Tror det är de senaste dagarna som fått mig att må såhär.

I förrgår, när jag fyllde år, ockuperade jag mina tankar för att inte behöva må dåligt men det känns som att det hunnit ifatt mig. Hade saker och ting sett annorlunda ut hade nog saker och ting sett väldigt annorlunda ut.
Nej, jag saknar faktiskt inte mitt ex, det är inte så. Men det är klart att man hade hoppats på att inte vara singel när den här dagen kom.

Allt såg ut att vara så bra, födelsedagar, datum, allt.
Allt är inte vad det ser ut att vara, det kan jag konstatera.

Det är skönt att Nina kommer över och ska sova här i natt. Försöka kolla på V.M och äta gott. Det är bra att jag har så många vänner som jag känner mig trygg med. Vet inte vad jag hade tagit mig till annars.

Om Du hade varit annorlunda, om Vi hade kompletterat varandra bättre...
Det sjuka är att jag inte är kär i honom längre. Eller det är väl inte sjukt men det känns konstigt.
Men det påverkar inte det faktum att jag trodde det skulle bli något mer.

Äh, dags att ta nya tag. Det är mitt liv och jag gör vad jag vill med det.
Ikväll tänker jag vinna. Jag måste bara se till att tänka positivt, att blicka framåt.

Åh, jag hatar idioter.
Varför finns det så många som såna i mitt liv?
Har jag valt dem? Svar nej.

Fast nej, det ska inte få mig att bli deppig. Jag tar det som vatten på en gås.

Men alla idioter, en efter en, blir nu kickade.
Man ska lägga allt fokus på bra människor!

Så stor puss på alla bra och en spark i rumpan på er som är dåliga.
Vill ni något får ni väl höra av er.
Jag är less.

Någon jag tycker väldigt mycket om ligger på sjukhus. Jag antar att hon kände hopplöshet i natt och gav upp din kamp. Men allt ordnar sig. När hon kommer hit ska jag hålla henne i mina armar och överösa henne med kärlek. That's what friends are for.

Jag såg inga tecken på att hon mådde dåligt igen. Hon är en stark tjej. Hon har bara varit igenom ett överjävligt liv.

Jag sitter här och är förbannad. Hennes föräldrar lämpade över allt på hennes syster. Lämnade henne på sjukhuset. Jag förstår att det är tungt för alla men om det är ens barn? Är det bara att lämna som en sommarkatt?

Nej jag fattar det inte alls.

Finns ett fåtal människor jag verkligen tycker så mycket om, hon är en av dem.
Ge inte upp. Allt kommer ordna sig. Det vet jag.

Puss och kram.

...för ikväll.

Har haft en jättetrevlig kväll med min underbara vän Tati som tittade förbi efter jobbet. Underbara Tati. Få personer kan lyfta en kväll som henne.

Nu måste jag glida mot sängen och sova ett par timmar innan man ska upp och jobba igen. Känns riktigt bra att gå till jobbet. Kanske för att jag har världens bästa kollegor?

God natt på er som kanske läser detta.

Puss

Okej, det var en hel evighet sen jag skrev på min blogg men efter ett par turer med blogg.se så har jag åter fått igång mitt konto. (Stort tack till tjejen som hjälpte mig!)

Okej, så detta är min nuvarande livssituation.
Jag arbetar på en gymnasieskola, har precis flyttat till en bostadsrätt och min hund har flyttat upp till norrland. Jag är singel, yet again, efter två och ett halvt år.

Precis just nu så är jag lite arg, mest besviken, över att jag blev tvungen att bryta rakt av med mitt ex men hade inget val. Vi delar inte samma åsikter och det här var incidenten som fick bägaren att rinna över.

För ett par dagar sen var det en annan person som jag bröt kontakten med, eftersom han fick ett utbrott på mig och bestämde sig för att kasta allt jag sagt t honom rakt i ansiktet. Så gör inte en bra kompis. No sir.

Efter ett par år med negativa tankar har jag nu tänkt om, bestämt mig för att leva fullt ut. Varför behålla vänner som inte egentligen är riktiga vänner? Varför älta saker som hände långt tillbaka i tiden? Nej, det är inte det liv jag vill leva.

För ett par veckor sedan låg jag ganska sjuk i svininfluensan, vilket ändå förde med sig vissa positiva tankar. Jag hade en av mina värsta livskriser men såg det som något väldigt hälsosamt att genomleva. Inte alls negativt.

Detta är vad jag konstaterade:
1. Jag ska inte lägga ner energi på att älta saker, det är inte värt den tiden
2. Vänner som inte är ärliga eller trogna är inga bra vänner, så hej då
3. De vänner som alltid funnits där ska ha ett stort tack, de betyder allt för mig
4. Jag ska göra saker som jag tycker om, inte vad någon annan anser att jag ska göra
5. Uppskatta de små sakerna här i livet, man vet aldrig när det är över

Nåväl, allt idag har inte varit pest. Fick reda på att en av killarna som var med när jag blev utnyttjad för ett par år sen ramlade ihop och dog idag, 28 år gammal. Jag tror på karma så jag antar att han fick vad han förtjänade. Sen att han dog, det var kanske lite väl extremt. Jag sörjer inte. Vet inte, är jag elak som säger det? Jaja, jag är ärlig iaf.

Ska försöka skriva mer frekvent här, sådär minst en gång per dag iaf.
Puss puss

Om man inte vill något, varför säga att man vill och sen bara köra över det? Då är det väl lika bra att man säger "nej, jag har ingen lust, kanske en annan kväll, men inte just nu"? Eller är det för mycket begärt?
Jag vet inte, kanske jag som är för krävande. Men ärlighet uppskattas faktiskt... i det långa loppet.

De senaste inläggen har egentligen bara handlat om en sak. Eller kanske mer en person.
Ptja, nu är det över. Efter det här inlägget tänker jag försöka att inte skriva mer om honom. Eller om just de känslorna - även om det kommer att bli svårt.
Känner mig som en skurk som tog det över sms men vad ska man göra när man inte orkar mer? När allt känns helt meningslöst. När man inte längre orkar gråta och inte orkar tänka. Då är det dags att göra något för sitt eget välmående.

Det enda jag egentligen vill göra just nu är att supa och spy. Kanske inte i den ordningen men för att bara sluta tänka. Det finns inte en möjlighet att jag kommer må bättre, insikterna blir bara fler och fler. De enda paralellerna jag kan dra är till en tid när jag bodde i Umeå och mådde som sämst. Så är det nu.
Det är fel på min hjärna (och kanske lite på hans hjärta) vilket är en dålig kombination med förhållande.

Weeping Willows skrev det så bra. Även om det inte är samma så är det samma. Ni som är mina vänner kommer nog förstå att det inte ska läsas exakt som det står, men känslan omkring det. Jo, så är det.

Om man mår dåligt mer än 50% av tiden man är i ett förhållande så kan det inte vara värt att kämpa för. Inte när det är så nytt. Då måste man försöka tänka på annat. Och jag kan inte vara kär i någon som inte har känslor för mig, så är det bara.

Så, nu börjar jag om. Imorgon är en annan dag.

"There's no trust. Not anymore.
This time you've gone too far.
So step aside. Out of my life.
Take your troubles out the door.

Please, get out, get lost. You've hurt me one last time.
I've had enough, the deal is off.
But you should know that I believed and loved you all along.
Please leave while I'm still strong.

Don't deny. Don't even try.
There's nothing more to say.
I can't forgive the things you did.
Pack your bag and go away.

Please get out, get lost. You've hurt me one last time.
I've had enough, the deal is off.
But you should know that I believed and loved you all along.
Please leave while I'm still strong"

I natt trodde jag att allt var över. Jag var väl förberedd på vad jag behövde få säga och en lösning på problemet genom att helt enkelt kasta in handduken. När det gör för ont, mer ont än gott, är det inte hälsosamt att stanna. När man tappar bort sig själv mitt i allt så kanske man behöver analysera sitt liv.

Det senaste dygnet har varit ett mycket bra dygn.
Det är skönt när man känner att man mår bra, riktigt bra.
Det finns en känsla av trygghet när jag umgås med vissa. Har hört att det är den känslan som är den viktigaste, den som får en att trivas med tillvaron och sig själv.

Trots det så finns det ändå mycket i tankeomloppet. Tankarna kommer när jag är ensam, när det är kväll/natt och man tillåter sig själv att tänka... kanske lite för mycket.

Konstaterande nummer ett: jag MÅSTE våga släppa taget om någon, för mitt eget bästa. Inte släppa taget släppa taget, men att ändå besluta mig för att det måste bli ett slut nu. Det ställer till med problem i mitt liv och jag orkar inte med det.

Konstaterande nummer två: jag MÅSTE våga lita på folk och hoppas att de litar på mig. Jag ska inte upprepa de misstag jag gjort när jag var yngre. Jag har riktigt bra vänner nu och jag måste visa att jag också uppskattar att de finns.

Konstaterande nummer tre: jag har fortfarande ett destruktivt beteende när det kommer till vissa saker, jag ska städa upp den delen och tänka mig för.

Konstaterande nummer fyra: jag måste börja bestämma mig för min framtid.

Nu däremot ska jag sova. Jag får börja ta tag i mitt liv från och med imorgon (läs idag) när jag fått nya krafter.

Puss, hej.

Jag har funnit en ny innebörd i Håkans Vi två, 17 år. Jag förstår nu varför jag gillar den låten så mycket. Den texten...

Jag vet inte riktigt vad jag sysslar med egentligen. Jag har lite dålig koll på mitt liv. Eller samtidigt inte men jo, lite dålig koll. Jag önskar att allt var svart eller vitt, inte en gråskala.

Jag  är nog inte så bra att ha att göra med, men jag ska försöka att ändra på det. Jag ska bara ta reda på vad det är jag vill göra med mitt liv. Hur jag vill styra upp det här. Sen när jag gjort mitt val, ja då har jag gjort mitt val. Tids nog.

Jag har även lite blandade känslor till Stockholm. Jag tycker verkligen om den här staden och jag har fått de bästaste av vänner, samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur det vore att bara åka bort. Lämna allt. Men som jag skrivit i tidigare inlägg, inte nu.

Nu ska jag snart till jobbet som jag nästan helt tappat peppen på, sen ska jag dränka mina sorger med Saga. Haha. Nej, men ta ett par öl iaf. Sen är det upp och vara pigg imorgon. Känns som att jag sprungit rakt in i en betongvägg.

Puss, hej.

...har varit helt fantastiska. Om vi bortser från jobbet.
Jag har fått umgås med den person jag vill umgås med just nu, två fina nätter i rad som vi kunnat nyttja till att lära känna varandra.
Att få reda på saker som att han aldrig haft husdjur, inte har några allergier etc etc. Sånt som man borde veta innan man ger sig in i en relation kanske... äh jag vet inte. Nu är det såhär iaf och jag är nöjd med det. Även om vi är så sjukt olika varandra så känner jag mig så trygg i hans sällskap. Det kanske är det viktigaste i vilket förhållande som helst?

Huvudsaken är att man mår bra. Jag mår rätt bra.

Mitt hjärta värker. Inte av kärlek utan av förtvivlan.
Jag vet att DU inte läser detta så det är liksom skitsamma men jag måste ändå skriva av mig.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det känns som att allt bara går utför. Jag mår så jävla bra när jag är tillsammans med denna person men så jävla dåligt all annan tid. Samtidigt så kan jag inte säga så mycket eftersom vi inte ens känner varandra egentligen. Men det är ingen bra start och det känns som att det är påväg att bli ett slut.

Jag har ingen rätt att ställa några krav, jag kan inte berätta vad jag känner. Jag litar varken på mig själv eller på dig. Det finns så mycket som borde kännas på ett annat sätt men nu ser det ut som det gör.
Jag tänker dock inte ta tag i någonting förrens jag kommer tillbaka. Måste gå in i mig själv och verkligen försöka förstå vad det är som händer.

Det finns någon där ute som jag hade känslor för riktigt länge, någon som var mitt allt. Vi förstod varandra och kunde prata om allt. Sen så hände det något som gjorde att det inte alls föll sig på det sättet. Det kändes som jag förlorade halva mig. Någon jag litade på fullt ut, och fortfarande gör. Någon som även hade den effekten på mig att jag litade på mitt omdöme och mina handlingar. Varför kan det inte vara så? Jag hoppas att jag hittar tillbaka till denne någon så att jag känner mig hel igen. Att vi kan skratta sådär som vi gjorde förut och verkligen känna att jag är lycklig. Vi kanske lärde känna varandra på ett mycket konstigt sätt och borde egentligen inte känna varandra så väl, men det gör vi. Enligt mig så gör vi det. Inte för att det ska bli några missförstånd men jag nöjer mig med att få vara din vän, förhoppningsvis en av dina närmaste. Ditt sms betydde så mycket för mig även om det egentligen inte stod något av substans i det. Men för mig hade det lika gärna kunnat vara ett fredsfördrag eller annan viktig text.

För ett par månader sedan så förklarade jag mina känslor som

"jag tror att jag håller på att krossa mig eget hjärta"

så känns det än idag. Jag kan inte göra något åt det. Inte just nu. Och det är egentligen ingen annan som kan det heller. Men det var så bra sammanfattat för det är så jag känner det. David Sandström döpte en låt på sin skiva "om inget händer..." till När Hjärtat Svider vilket känns klockrent. Så känns det nu. Det svider.

Det enda jag vet egentligen är att det inte borde kännas såhär. Inte så tidigt. Inte nu. Men det gör det. Vad kan jag göra åt det??? Det är egentligen det enda svar jag söker.

Kanske spelar hösten/vintern in, det brukar den göra, men i det här fallet så känns det ändå som att det inte borde bli just såhär. Det borde vara en bättre känsla. Jag kan inte ens gråta. Jag känner mig bara tom. Som att någon plockat ut mitt hjärta under ett par sekunder och stampar på det... om och om igen.

En återkommande tanke är att jag borde dra... sticka iväg och bara lämna allt. Låtsas som ingenting. Men det kan jag såklart inte göra. Det finns för många saker som spelar in i dagens läge. Saker jag inte kan lämna. Och samtidigt så är ju inte allt skit. Det finns bra saker som man måste försöka tänka på. Men nej, det borde inte kännas såhär.

Någon som har lust att reda ut mitt känsloliv?

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska säga. Det finns inga ord som kan användas. Eller kanske, men det känns som att jag inte kommer att kunna få ur mig dem. Även om jag skulle behöva...

Mitt liv alltså. Ågud.

Jag vet inte ens vad jag vill, jag har totalt tappat kontrollen på något sätt. Önskar att det inte vore så, men jo. Så är det. Jag måste skärpa till mig. Snarast.

Att inte sova, inte äta, bara stressa och vara på allmänt dåligt humör har blivit min nya vardag. Om vi bortser från Annika, det enda som egentligen känns riktigt riktigt bra. Den person jag känner mig lugn med. På riktigt.

Jag ska inte göra något förhastat... men det är min magkänsla alltså. Den säger mig att det är något dåligt på gång, varnar för att jag kommer att få ont på något sätt. Eller kanske göra ont, jag vet inte. Usch, hjälp?

Det bor ett monster inom mig. Ett monster som uppenbarligen har tänkt äta upp mig inifrån och ut.
Det var ett par år sedan jag stötte på detta monster senast men det har nog legat i dvala ett par år.
Nu är det tydligen dags att vakna till.
Detta monster har ett namn, men vi kan kalla det för ångesten, trots att dess riktiga namn är depression. Inte den lilla depressionen som jag har besök av lite då och då utan den stora... den som man kan gå under av.

Mitt monster gör mig paranoid, stirrig, asocial och allmänt sjuk i huvudet.

Jag vet inte vad som riktigt kommer att hända denna gång men jag försöker kontrollera det så gott jag kan. Helst av allt hade jag dock önskat att de aldrig vaknat till liv igen, det borde ha somnat in i en stillsam död.

Mitt liv ser lite annorlunda ut jämfört med senast jag fick detta besök.
1. Jag är inte i den destruktiva relation jag var då
2. Jag har kommit över (kanske inte kommit över men iaf gått vidare) vissa händelser
3. Jag har vågat släppa in fler människor på livet, bra människor som förtjänar en chans
4. Jag har lämnat de sk. "vänner" jag hade som levde för sitt vemod och nedstämda sinneslag
5. Jag bor inte i Umeå

Helst av allt så skulle jag behöva lägga mig på sängen och bara gråta men det kommer inga tårar. Likgiltigheten är ett faktum.

Sen så håller jag på att göra mig en ny bekantskap, vi kan kalla den för relationsförstöraren, för det är vad denne kan orsaka om jag inte ser upp. Samtidigt som jag har en sådan avsky till t.ex. otrohet och min tro på att "om det ska va så ska det va" så vill denna bekantskap få mig att lösa upp den gränsen. Okej, låter väldigt fel. Och nej, jag har inte varit otrogen och har förhoppningsvis inte blivit utsatt för det denna gång men ja, det känns lite som att jag inte vet hur jag ska handskas med vissa saker.
Sen så finns det gamla grejer, det förflutna, som jag kanske inte helt lämnat...

---

Jag är väldigt asocial men samtidigt översocial. En personlighetsklyvning i allra största grad. Jag har t.ex. de senaste veckorna längtat hem efter att få umgås med alla människor igen, och absolut, det har varit kanon att få träffa alla igen och så men börjar samtidigt känna att jag behöver ett par dagar för mig själv också. Därför är det bra att jag håller på med flytten. Det enda sällskap jag har är Annika ibland men annars mp3-spelaren. Och det duger gott åt mig. Just nu. Just idag kanske(?)

Just nu vet jag inte heller hur det ser ut med julen. Jag och Tati hade ju tänkt dela ut mat men det ser kanske inte så ljust ut eftersom det är med så kort varsel samt att jag fått ett par andra erbjudanden. Samtidigt så funderar jag starkt på att sitta hemma, ensam i lägenheten, på julafton och bara få bry mig om mig själv. Fel dag att välja att vara självisk på men kanske är det något jag behöver. Utan min familj känns det konstigt. Som att det inte är värt att fira. Ska kolla upp om jag kanske kan gå på julotta också. En liten bit jul kanske är bra?

Usch, så många tankar och så lite utrymme. Vi får se hur livet har sin gång...

“I’ll take you back to my home town
I’ll show you where my feet first touched ground
I’ll take you through the streets where love grew
I’ll take you through the streets I once knew

 If you wanna know
I suggest we go
If you really wanna know
We’ll definitely go

 I’ll take you back to my home town
Back to where they broke me down
I’ll take you through the streets where rage grew
Through the streets I thought I knew

 If you wanna know
I suppose we go
If you really, really wanna know
We’ll definitely go

 If you wanna know why I cry at night
If you wanna know why I’m so uptight
You must come with me back to my home town

 I’ll take you back to my home town
The place I wanna leave behind
I’ll take you through the streets where I grew
Up to be the man you once knew

  If you wanna know why I cry in my sleep
If you wanna know you must come with me

Just grab your coat now let’s leave for my home town”

 

Med den här texten satte the Perishers fingret på allt.

Även om jag älskar mitt hem så finns det ändå där…

…så kommer det alltid att vara.

Ikväll är det The Perishers – From Nothing To One som går runt.

Jag har inte lyssnat på den här skivan, eller dem, på väldigt länge. Många av låtarna har med sig minnen, djupa minnen, av varierande slag. Det var en period i mitt liv då saker och ting tedde sig en aningens destruktiva och den skivan sätter fingret på det.

Inte för att jag är deprimerad och inte för att jag önskar att bli sådan men ibland kan det vara terapi att tänka tillbaka. Att ta lärdom av sina misstag.

 

”Now I know love can turn to hate in the blink of an eye
Another lie another alibi
When your curtain fell heaven turned to hell
What was real I could never tell

 I wish I would have known
Wish I would have seen
I wish I’d had some lines to read between
I just can’t understand why you cared to stay
You never truly loved me anyway

I just can’t understand”

 

Ibland känns det som att jag tar lite staplande steg där jag famlar efter att våga begrava saker bakom mig, leva i nuet. Jag vet inte varför allt är som det är, det bara är så. Och det som skett har skett, inget som jag kan ändra på nu.

En dag ska jag ta tag i att bryta upp med mitt gamla liv…

Backstreet Boys är inte alltid så dumt. Ibland så vet man bara inte vad det är, men jag kan bli så sjukt nöjd när jag lyssnar på de gamla hitsen.

För just nu så råder det lite kaos inom mig, jag vet ärligt talat inte riktigt vad som händer. Min hjärna säger en sak och min magkänsla en annan och så hjärtat en tredje... det är helt sjukt. Jag borde bara ge upp nu, lägga mig och dö en långsam död (ackompanjerat av Håkan Hellström) tills allt bara gått över.

Jag skulle vilja säga att jag bara är rädd, att det är där det ligger och att det går över, men det är inte riktigt fullt så lätt. Jag kan inte rå för det bara, hur mycket jag än försöker. Fan ta mig.

Är det nu man ska leka fegis och distansera sig från ALLT? Det är ju höst så man kan ju leka att det är lite ångest som kommer med hösten, att det går över till våren... mja, jag vet inte. Usch, svammel svammel och åter svammel.

Är det ingen som har lust att bara gå in och styra upp mitt liv? Om så bara för en sekund. Det skulle vara så skönt...

...jag ger dig min dag.

Sitter och lyssnar på Håkan igen. Hela mitt liv är så ptja, Håkan bara. Sjukt. Bara sjukt.

Nu är jag iaf lite utan ångest. Men det var jobbigt där ett par timmar. Så fick jag det åter motbevisat att ärlighet skulle vara något dåligt, ibland är det bra.
Då mår man rätt bra.

Hej sömn, hejdå insomnia!