...THIS IS FOR THE HEARTS STILL BEATING...

Man ska inte ta till så starka ord, jag vet, men det är så jag känner mig. Död. Allt vändes upp och ner i mitt liv när jag hoppades på att det bara skulle bli bättre och bättre och det gör så sjukt ont i mig. Att någon man älskar gör slut för en så fånig grej som en diskussion över ett SL-kort, ja, jag kan inte riktigt förklara det.
Jag har inte varit ledsen, inte fällt en tår. Jag har varit arg. Jag är arg. Men framför allt så har jag så ont i mitt hjärta att jag bara vill dö. Om bara tårarna kunde komma, så att allt kunde släppa, men inte då, nej nej, det ska göra lite extra ont.

Igår när jag skulle äta lunch var han i personalmatsalen och han gick fram och rörde mig över ryggen för att hälsa och det gjorde verkligen så ont. Jag klarar inte av att se honom och desto mindre att han ens rör vid mig. För jag vill ju inte ha det såhär, jag vill ju att det ska vara vi. Ågud, det är faktiskt det enda jag vill.

Jag har mer eller mindre inte fått en blund sedan i torsdag, det enda jag vill är att sova, att somna in, att kanske inte behöva vakna upp igen. Så känns det. För även om vi är så olika, även om vi bråka och även om vi inte har något som helst gemensamt så är det den enda person jag verkligen vill ha nära - just nu, kanske även i ett längre perspektiv.

I mitt huvud cirkulerar endast tankar kring vad jag hade kunnat göra annorlunda, vad jag måste ändra för att ställa saker och ting tillrätta igen. Samtidigt så känns det verkligen som han har bestämt sig. Det kan inte bli vi.
Han lovade mig att vi skulle snacka igen om 2 veckor och ha en paus från varandra under den tiden så jag vet inte om jag kanske har ändrat min tankejargong tills dess. Jag hoppas det. Men jag önskar även att han på något sätt har insett hur han känner för mig, och är villig att ge mig en sista riktig chans.

När jag var hemma i Ammarnäs så spenderade jag en vecka till att tänka igenom hur jag kände och hur jag ville ha det. Då funderade jag starkt på att han kanske var "den rätte" ändå, för så kär som jag är i honom, det känns som att jag aldrig kommer bli det igen. Jag funderade på att fråga honom om han ville prova att bo tillsammans  och att kanske våga börja planera ett och annat men det blev ju som det blev. Ingenting.

Fy fan vad jag hatar att det gör så ont!!!
Jag pallar snart inte mer.
Har druckit alkohol varje dag sedan jag kom hem från Norrland och kommer så fortsätta känns det som. Bedöva smärtan.

Det är tur att jag har de vänner jag har. Bra vänner som finns där för mig. Jag kanske kommer komma tillbaka till liv tack vare dem.