...THIS IS FOR THE HEARTS STILL BEATING...

Så, det har hänt lite saker sen jag senast skrev här.

I går, tisdag, så körde jag halkbanan. Det var galet roligt och jag fick kanske den finaste beröm man kan få, dock av kanske världens sliskigaste körskolelärare. Men det är okej, jag vet iaf att jag imponerade på någon med min körning och det ska man väl inte skämmas för?

I morse gjorde jag sedan kunskapsprovet. Jag hade inte sovit på två nätter, dels natten mot igår pga att jag var nervös inför halkbanan men så natten till idag för provet. Vi anlände en och en halv timme innan vi skulle ha prov och jag började få svårt att andas och började skaka, trodde att jag skulle få en panikångestattack. Jag hade väldigt tur att de var så gulliga, mitt lilla körskolegäng, alla tog hand om varandra och lugnade en.

Väl inne på provet så var jag jättenervös, satt och drog djupa andetag och skakade i hela kroppen. Det kändes verkligen som att jag inte skulle bli godkänd och jag kände mig så stressad när jag insåg att jag inte hade hunnit svara på alla frågor med bara 30 minuter kvar. Innan jag avslutade provet så gick jag igenom dels de frågor som jag var lite osäker på, och ändrade dessa, samt gick igenom lite snabbt ett varv med alla frågor för att se om jag hade svarat fel på något uppenbart.

När jag sedan klickade på okej så fick jag upp ett litet bildspel med de frågor jag hade svarat fel på och jag min idiot trodde att det var frågorna jag hade markerat (vilket det också var!) och sade detta till läraren och då sa hon ”men det var dina fel, men det är ändå lugnt, du hade ju bara 5 fel”. När jag sedan insåg att det var just mina markerade frågor som jag fått fel på så fattade jag att jag också hade svarat rätt på dem från början = jag hade kunnat toppa provet.
Men ni vet, lagen om all jävlighet...

Detta gjorde att jag blev på rätt dåligt humör efter provet och kände mig värdelös och rätt dum i huvudet. Jag var nog inte världens trevligaste sällskap just då. Men så sa som alla att huvudsaken faktiskt är att man klarat sig och att man inte ska gräma sig.

När vi sedan kom tillbaka till Arjeplog så pratade jag bara med föreståndaren på bilskolan om att jag skulle vilja göra min uppkörning på onsdagen nästa vecka (och inte torsdagen) vilket inte var några problem då jag är den enda som är färdig med körningen, och tur är väl det?!

Igår blev det ingen blogg, jag orkade helt enkelt inte. Jag är så trött och sliten och febrig, det är inte riktigt klokt.

Jag vill bara vara frisk och glad så jag kan plugga så mycket som jag vill.

Inte för att jag kanske ligger SÅ dåligt till egentligen men ändå, det skulle vara skönt att klara kunskapsprovet med lite marginal. Att känna sig trygg, det är ju aldrig fel.

Imorgon bitti, vid 6-tiden, åker jag tillbaka till Arjeplog. Har sista ”riktiga” körlektionen, den sista landsvägskörningen + omkörning. Sen är det bara checken inför uppkörningen och det blir dagen före uppkörning.

Om det inte hade varit så att jag varit så risig idag så hade vi tagit fram min skoter och så hade jag fått köra lite. Det finns faktiskt snö, även om den håller på att töa bort. Tyvärr så har Gautsträsk inte hunnit frysa till, men jag håller tummarna för att det blir kallt här i veckan så jag kan åka lite skridskor och så nästa helg.

Sen så saknar jag alla så brutalt mycket. Det är lite av en plåga men jag försöker att inte tänka på det. Inte så mycket iaf. Fast nog är det svårt. VARFÖR ÄR NI SÅ BRA? Haha.

När jag kommer tillbaka ska jag se till att träffa ALLA, tänker inte försumma en endaste av er, eller försöka. Men påminn mig gärna om att ni finns där.

Jag saknar min familj, jätte jättemycket. La familia, hehe.

Och så saknar jag T, såklart. Något annat vore väl konstigt?

Men jag saknar inte jobbet, nästan så jag skäms men nej, jag saknar det inte. Jag har nog hunnit vänja mig lite för bra vid att ta det lugnt och läsa. Att plugga känns lite närmare nu än det gjorde för ett par veckor sen. Men om jag måste lämna Sthlm så vet jag inte riktigt om jag klarar det. Jag får grubbla lite på den.

Nu börjar jag glida lite här, bäst att sluta.

Så är jag då åter i Ammarnäs efter en väldigt intensiv vecka i Arjeplog. En vecka som trots mycket slit ändå varit mycket trevlig och givande.

Jag har nästan avverkat alla moment i min körning, nu återstår den sista landsvägskörningen, omkörning och sedan också kontrollerna inför uppkörningen, som görs dagen före uppkörning.

På tisdag är det halkbanan och på onsdag nalkas det teoriprov… jag ser det som så att det är bättre att försöka fokusera på det i första hand, klarar jag inte teorin så får jag ju ändå inte köra upp om 12-13 dagar.

I övrigt så är jag också kär i den bilen jag kör på bilskolan, den är så SJUKT skön och de känns som att det var meant to be, haha. Det kanske blir en sådan när/om jag tagit körkortet… Fast den är inte så stor, mindre bra.

Vad annars? Jag är förkyld, jag säger det nu så har jag det gjort, jag hatar den tjejen som smittade mig i våran intensivgrupp. Hon satt en hel kväll bredvid mig och hostade och snöt sig utan att bry sig om att hålla för munnen eller avlägsna sig till toaletten, trodde jag skulle bli tokig. Idag så är jag svullen i halsen, småsnuvig, har skitont i öronen och lätt feber… medan hon börjar bli frisk och nu kan plugga inför provet för fullt.

Men jag får inte låta det här hindra mig, jag ska plugga teori hela morgondagen.

Men jag orkar inte skriva mer nu, det får bli imorgon istället.

Jag måste bara försöka att inte tänka på att jag saknar er alla så otroligt mycket.

Sen så fixade sig allt med boendet så jag flyttar när jag kommer tillbaka till Stockholm och det känns ju skönt. Ska bli kul att bo ihop med Umeå-bor. Jag tror det kommer att gå bra.

Idag har det dock varit världens skitdag.

Började med att jag kände mig hängig och trött på morgonen men bet ändå ihop och försökte göra det bästa av situationen så jag följde med min mor på en långpromenad. Det var lite lätt snöfall och 0-gradigt, men skönt.

När jag sen hade ätit lunch och tagit det allmänt lugnt så händer det som jag hatar mest. Det blev strömavbrott. Klockan var vid 15-tiden och jag kände verkligen inte för det så jag bestämde mig för att sova tills strömmen skulle komma tillbaka.

Vaknade efter 18 (eller däromkring) och inser att det fortfarande inte finns någon ström.

Känner mig sjukt bitter och börjar lägga patiens, äta frukt och med 15-min intervaller ringa Vattenfall för att se om de hade en sluttid på infernot.

Vid 20 så var jag redo att packa ihop och falla ner död. Min mor försökte muntra upp mig genom att sjunga barnvisor, räkna får och göra om julsånger. Detta med ett mindre lyckat resultat. Men sedan, vid 21:40 så fick jag tillbaka min ström! LYCKA!

Det är därför jag inte bor i Norrland, för att det är ett helvete utan el. Okej att vi har vedspis och grejer om det händer men stressen som kommer över en, den är fruktansvärt. Vet aldrig när jag är så stressad som när jag är ofrivilligt drabbad av elavbrott.

Sen fick jag lite sms från Saga. En av de bästa.

Detta är nog min sista blogg på en vecka, imorgon vid middagstid så åker jag till Arjeplog och tar tag i mitt liv. Jag kommer kanske inte att ha så mycket tid att svara i mobilen heller men jag ska försöka. Fast jag måste se det lite såhär, jag har snart genomlidit halva tiden… så jag ska nog klara de sista 22 dagarna också.

Med den här texten satte the Perishers fingret på allt.

Även om jag älskar mitt hem så finns det ändå där…

Igår kväll, efter att jag hade suttit online, så hamnade jag och min mor i en dispyt. Det blev så självklart varför jag inte kunde bo hemma – varför jag inte kan bo hemma. Vi har aldrig varit speciellt lika, jag och min mor, det har alltid varit far som jag tytt mig till när det varit något. Man skulle nog kunna säga att min mor saknar förståelse för mig och jag för henne.
Kommunikationssvårigheter.

Idag var dock allt “bra” igen, vi har inte talat mer om gårdagen och lika bra är väl det. Det är bättre att bara försöka genomlida de här sista dagarna hemma, se till att vi håller god min.

Jag har precis avslutat (mitt tredje, för kvällen) samtal med Thomas. Hans jäkla mobil alltså. Det är skönt att höra lite från Stockholm med. Det känns som att jag sitter vid världens ände utan livbåt – fast tills nästa fartyg bestämmer sig för att hämta upp mig. Eller skoter, jag föredrar nog skoter. Jag kan inte hjälpa att jag saknar honom så mycket… jag saknar hela gänget såklart också… ingen favorisering.

Jag har även språkats vid med Maja ikväll. Fick en uppdatering om vårat lilla café samt om hennes liv. Det är bra när man får prata med varandra. Och Maja: ibland måste man vara övertydlig, om det inte finns några andra alternativ…

Men vad har annars hänt idag?

Ptja, jag har varit på både Folktandvården och till en läkare.

Hos Folktandvården fick jag tyvärr höra att jag hade ett början till hål men det var inget de ville åtgärda eftersom det sitter precis där en visdomstand kommer att komma och då det är trångt som det är i munnen så kommer de säkert behöva dra den tanden också. Samt att jag fick en liten varning på att jag kanske kommer att behöva tandställning när tänderna har kommit. Jättekul. Hade det varit för 7 år sedan hade jag dött av lycka men nu, jag är 22 år gammal, hur ska det se ut?

Hos läkaren fick jag hjälp med min tå. Han skulle skriva en remiss till Ortopeden eller vad det nu var, så de kan skära upp de där nervtrådarna så de läker riktigt…

Ikväll är det The Perishers – From Nothing To One som går runt.

Jag har inte lyssnat på den här skivan, eller dem, på väldigt länge. Många av låtarna har med sig minnen, djupa minnen, av varierande slag. Det var en period i mitt liv då saker och ting tedde sig en aningens destruktiva och den skivan sätter fingret på det.

Inte för att jag är deprimerad och inte för att jag önskar att bli sådan men ibland kan det vara terapi att tänka tillbaka. Att ta lärdom av sina misstag.

Ibland känns det som att jag tar lite staplande steg där jag famlar efter att våga begrava saker bakom mig, leva i nuet. Jag vet inte varför allt är som det är, det bara är så. Och det som skett har skett, inget som jag kan ändra på nu.

Igår kväll fick jag veta att något roligt väntar mig i januari, något som jag längtat efter sen augusti förra året. Jag snackar såklart om att the Blood Brothers kommer till Sverige och Stockholm. Jag skiter i om jag jobbar eller ej, jag MÅSTE gå!

När jag åkte till Linköping förra året hade jag egentligen inga förväntningar, jag visste bara att jag skulle få se ett band som gör grym musik med rätt komiska texter men det var breathtaking om något. Mitt i spelningen så går en propp och det blir helt tyst men inte blev de rådlösa, nej, de ställer sig och sjunger en av de få låtarna som de kunde vänta sig att publiken kunde sjunga med på, Like A Virgin – a´capella!

Det var så vackert och Jordan, ja, han satte standarden högt på hur ett par armar ska se ut!

Jag vet, jag koncentrerar mig alltid på konstiga kroppsdelar, kanske därför många felaktligen anklagar mig för att vara indie(?) men just de där armarna, jag blev knäsvag!

Men nog om min BB-förälskelse. Det lär ni får höra bra mycket om när det närmar sig konserten.

Idag så gick jag upp tidigt, sjukligt tidigt. Åkte t Sorsele och skulle besiktiga bilen. Sen hängde jag och far omkring där halva dagen innan vi, vid halv två, bestämde oss för att åka hem igen. Jag lagade sedan middag och kollade lite snabbt på tv. Utmattad.

Nu sitter jag bara och väntar på den nya serien på SVT1, ”Cuppen”. Jag hoppas att den är bra. Alexander Skarsgård är ju med, det måste vara bra! Kommer ihåg när han var och hade föreläsning för min klass när jag gick 2:an på Midgård, fast inte tog mig iväg (även om han är en av mina favoriter) eftersom jag och David var sjukt trötta och smått apatiska efter Umeå Opens första kväll. Det är sånt som fastnar… vilka minnen.

Imorgon ska jag tillbaka till Sorsele igen. Ska inställa mig på Folktandvården kl 1000. Jag ser faktiskt fram emot det. Förhoppningsvis ber de mig komma tillbaka på 18 månader alternativt att de lägger upp en plan på hur vi ska göra med de där visdomständerna som sabbar mina tandrader… aja, det ordnar sig. Jag vet, OINTRESSANT!

Så jag ska sluta nu, skriva alltså, för ikväll.

Jag har idag suttit med teorin och läst och läst och läst… ändå tycks det inte gå in. Det känns som att jag kanske är lite splittrad i tankarna och därför inte kan hänge mig till detta. Det kanske också har något att göra med att jag egentligen inte själv är så peppad på att ta körkort utan mer mina föräldrar. Men pengarna är betalda och nu sitter jag här, det är bara att bita ihop och anstränga sig.

Jag har dock valt att ta en liten paus, det förtjänar jag. Detta firar vi med att lyssna på Heed. Jag har inte lyssnat på den här skivan (postdynamic tide) på evigheters evighet. Inte på minst ett år iaf.

Nej, jag ska inte gå och bli deprimerad nu. Det ger ingenting!

Idag ska jag få go-middag minsann. Palt står på menyn!, som jag har längtat!

Det är helt sjukt att man kan sakna en maträtt så mycket. Det ska bli fint. Frossa.

Igår pratade jag förresten med Maja i telefon. Det var riktigt skönt. Höra att livet går vidare men ändå inte medan jag är borta. Kan låta lite skumt men det känns som att man är en del av det som händer iaf. Så det kan alla ni andra också tänka på! Haha. Berätta när det händer något i era liv nu, även om det kan vara kul att bara få höra en massa när man är tillbaka men ändå, det är skönt om jag vet lite bakgrund…

Så detta frågar jag dig, Maja: vet du nu vem han är???

Nej, nu ska jag försöka göra något annat… för en stund iaf.

Puss på er! JAG SAKNAR ER ALLA!

Precis hemkommen och sitter och lyssnar på Kristofer Åström.

Dagen har varit rätt bra, gårdagen med.

Igår städade och fixade jag lite inför min resa. Åkte sen till Nina och katterna (och hennes föräldrar såklart) och vi käkade gott, kollade på Walk The Line bl.a. och åt alldeles för mycket godis! Haha. Jag sov över där och åkte sedan hem för att fortsätta packandet.
Veronika kom över och sen gick vi först och hälsade på Tati mf på jobbet och sen gick vi ut och shoppade lite (eftersom någon tjatat på att jag ska skaffa skyjpeeee, inte skajjp) och sen gick vi och käkade på Druvan. Sen gick jag hem, packade nästan färdigt och drog ner till Sumpan och hälsade på Thomas och Sabina. De hade fått till det rätt bra där trots att de bara gått så lite tid. Vi såg på Liar Liar och sen såg jag och Thomas på Starsky & Hutch.

Jag gillar att jag bara umgåtts med folk jag tycker bra om idag, det är så skönt när det är så. Jag kommer sakna alla nu när jag är borta men det är bara att bita ihop.

Nu ska jag packa ihop det sista (bl.a datorn) för att sedan försöka sova någon timme innan jag ska upp till Arlanda.

Puss på er alla så hörs vi igen när jag sitter i Norrlands mörka skogar!