Hero

Igår, fredag, var jag och Maja ute och letade present till min fader på Outlet. Inne på Fjällräven shoppade vi loss och när vi stod i kassan så hörde jag den, låten jag inte hört på så många år, låten som jag framförde i mellanstadiet, den låt som fick det att svida till i mitt inre som en liten tjej blickande mot framtiden... ja, ni får skratta... Hero med Mariah Carey. Jag trodde jag skulle dö! Hahaha.

Det har hänt lite saker på relationsfronten också. Kanske inte så bra saker och till 99% mitt fel men åh, låt mig säga såhär: det finns inget jag vill hellre än att det ska fungera mellan oss. Jag önskar att det inte fanns något att haka upp sig på och att allt vore, som Helena brukar uttrycka det, peachie kean...
...nu är det inte så. Men jag ska skärpa mig. Jag måste. Jag vill inte förlora honom ändå.

Nu ska jag sova efter en jobbig dag på jobbet. Slitigt värre. Gud vad jag hatar det!

God natt.

en tår

Detta är inget skämt, jag orkar snart inte mer.
Jag orkar inte fälla en endaste tår.
Det finns inte mycket kvar att ge men det värsta är att jag inte ens vet varför.

Saker och ting ser rätt ljusa ut nu i livet.

Jag har riktigt bra vänner.
Jag har kanske fått boende i Skanstull.
Jag har kanske fixat ett nytt jobb.
Jag håller av någon väldigt mycket.

Trots att det ser så ljust ut så finns det så många mörka moln. Jag orkar verkligen inte med de molnen.
Jag vill somna in och aldrig vakna upp igen. Eller iaf tills alla mina grubblerier är ett minne blott.


Öroninflammation

Så var det ett faktum, jag är sjuk... igen. Jag är så LESS på det här. Jag orkar verkligen inte med att vara sjuk hela tiden. Det måste få ett slut.

Ikväll ska det ut och ätas men jag är inte speciellt peppad. Visst, några av de bästa följer ju med men ändå, jag känner mig distansierad. Det måste nog vara huvudvärken.

Jag borde skriva blogg oftare. Vet inte varför jag inte gör det. Kanske för att min dator beter sig knäppt och jag inte orkar laga den eller så handlar det om något inom mig.

Snälla, ring och roa mig.

update

Det känns som att jag struntar i det mesta i mitt liv, jag glömmer bort allt. Kanske för att saker och ting känns rätt meningslösa men jag försöker att kämpa.
Just nu vill jag faktiskt bara borra ner huvudet i kudden och gråta, men det går inte.
Jag är så less.