Monstret
Det bor ett monster inom mig. Ett monster som uppenbarligen har tänkt äta upp mig inifrån och ut.
Det var ett par år sedan jag stötte på detta monster senast men det har nog legat i dvala ett par år.
Nu är det tydligen dags att vakna till.
Detta monster har ett namn, men vi kan kalla det för ångesten, trots att dess riktiga namn är depression. Inte den lilla depressionen som jag har besök av lite då och då utan den stora... den som man kan gå under av.
Mitt monster gör mig paranoid, stirrig, asocial och allmänt sjuk i huvudet.
Jag vet inte vad som riktigt kommer att hända denna gång men jag försöker kontrollera det så gott jag kan. Helst av allt hade jag dock önskat att de aldrig vaknat till liv igen, det borde ha somnat in i en stillsam död.
Mitt liv ser lite annorlunda ut jämfört med senast jag fick detta besök.
1. Jag är inte i den destruktiva relation jag var då
2. Jag har kommit över (kanske inte kommit över men iaf gått vidare) vissa händelser
3. Jag har vågat släppa in fler människor på livet, bra människor som förtjänar en chans
4. Jag har lämnat de sk. "vänner" jag hade som levde för sitt vemod och nedstämda sinneslag
5. Jag bor inte i Umeå
Helst av allt så skulle jag behöva lägga mig på sängen och bara gråta men det kommer inga tårar. Likgiltigheten är ett faktum.
Sen så håller jag på att göra mig en ny bekantskap, vi kan kalla den för relationsförstöraren, för det är vad denne kan orsaka om jag inte ser upp. Samtidigt som jag har en sådan avsky till t.ex. otrohet och min tro på att "om det ska va så ska det va" så vill denna bekantskap få mig att lösa upp den gränsen. Okej, låter väldigt fel. Och nej, jag har inte varit otrogen och har förhoppningsvis inte blivit utsatt för det denna gång men ja, det känns lite som att jag inte vet hur jag ska handskas med vissa saker.
Sen så finns det gamla grejer, det förflutna, som jag kanske inte helt lämnat...
Jag är väldigt asocial men samtidigt översocial. En personlighetsklyvning i allra största grad. Jag har t.ex. de senaste veckorna längtat hem efter att få umgås med alla människor igen, och absolut, det har varit kanon att få träffa alla igen och så men börjar samtidigt känna att jag behöver ett par dagar för mig själv också. Därför är det bra att jag håller på med flytten. Det enda sällskap jag har är Annika ibland men annars mp3-spelaren. Och det duger gott åt mig. Just nu. Just idag kanske(?)
Just nu vet jag inte heller hur det ser ut med julen. Jag och Tati hade ju tänkt dela ut mat men det ser kanske inte så ljust ut eftersom det är med så kort varsel samt att jag fått ett par andra erbjudanden. Samtidigt så funderar jag starkt på att sitta hemma, ensam i lägenheten, på julafton och bara få bry mig om mig själv. Fel dag att välja att vara självisk på men kanske är det något jag behöver. Utan min familj känns det konstigt. Som att det inte är värt att fira. Ska kolla upp om jag kanske kan gå på julotta också. En liten bit jul kanske är bra?
Usch, så många tankar och så lite utrymme. Vi får se hur livet har sin gång...
Det var ett par år sedan jag stötte på detta monster senast men det har nog legat i dvala ett par år.
Nu är det tydligen dags att vakna till.
Detta monster har ett namn, men vi kan kalla det för ångesten, trots att dess riktiga namn är depression. Inte den lilla depressionen som jag har besök av lite då och då utan den stora... den som man kan gå under av.
Mitt monster gör mig paranoid, stirrig, asocial och allmänt sjuk i huvudet.
Jag vet inte vad som riktigt kommer att hända denna gång men jag försöker kontrollera det så gott jag kan. Helst av allt hade jag dock önskat att de aldrig vaknat till liv igen, det borde ha somnat in i en stillsam död.
Mitt liv ser lite annorlunda ut jämfört med senast jag fick detta besök.
1. Jag är inte i den destruktiva relation jag var då
2. Jag har kommit över (kanske inte kommit över men iaf gått vidare) vissa händelser
3. Jag har vågat släppa in fler människor på livet, bra människor som förtjänar en chans
4. Jag har lämnat de sk. "vänner" jag hade som levde för sitt vemod och nedstämda sinneslag
5. Jag bor inte i Umeå
Helst av allt så skulle jag behöva lägga mig på sängen och bara gråta men det kommer inga tårar. Likgiltigheten är ett faktum.
Sen så håller jag på att göra mig en ny bekantskap, vi kan kalla den för relationsförstöraren, för det är vad denne kan orsaka om jag inte ser upp. Samtidigt som jag har en sådan avsky till t.ex. otrohet och min tro på att "om det ska va så ska det va" så vill denna bekantskap få mig att lösa upp den gränsen. Okej, låter väldigt fel. Och nej, jag har inte varit otrogen och har förhoppningsvis inte blivit utsatt för det denna gång men ja, det känns lite som att jag inte vet hur jag ska handskas med vissa saker.
Sen så finns det gamla grejer, det förflutna, som jag kanske inte helt lämnat...
Jag är väldigt asocial men samtidigt översocial. En personlighetsklyvning i allra största grad. Jag har t.ex. de senaste veckorna längtat hem efter att få umgås med alla människor igen, och absolut, det har varit kanon att få träffa alla igen och så men börjar samtidigt känna att jag behöver ett par dagar för mig själv också. Därför är det bra att jag håller på med flytten. Det enda sällskap jag har är Annika ibland men annars mp3-spelaren. Och det duger gott åt mig. Just nu. Just idag kanske(?)
Just nu vet jag inte heller hur det ser ut med julen. Jag och Tati hade ju tänkt dela ut mat men det ser kanske inte så ljust ut eftersom det är med så kort varsel samt att jag fått ett par andra erbjudanden. Samtidigt så funderar jag starkt på att sitta hemma, ensam i lägenheten, på julafton och bara få bry mig om mig själv. Fel dag att välja att vara självisk på men kanske är det något jag behöver. Utan min familj känns det konstigt. Som att det inte är värt att fira. Ska kolla upp om jag kanske kan gå på julotta också. En liten bit jul kanske är bra?
Usch, så många tankar och så lite utrymme. Vi får se hur livet har sin gång...
Kommentarer
Trackback