Ärlighet är en dygd
En väldigt snäll person sa att hon beundrade mig för mitt mod och min ärlighet, men själv så kan jag inte uppskatta det. Det är ett sådant problem jag borde ta tag i, att bara låsa in allt inom mig istället. Det är enklare så för vem orkar egentligen med att göra sitt liv mer komplicerat?
Jag hoppas att det för med sig något gott iaf, att jag kan börja sova och äta igen. Det har varit lite dåligt på den fronten ett tag ju. Det måste bli bättre. Det ska bli bättre. Jag måste blicka framåt, eller försöka arbeta mera så jag kan glömma bort att tänka. Inte tänka så mycket iaf.
Jag vill ha enorma mängder alkohol nu, tyvärr alltså, så är det.
Men först ska jag gå och spy...
"Ja kommer aldrig tillbaka hit igen"
Ännu en natt utan egentligen någon nattvila. Jag sover men sover inte. Jag vrider mig i något som kan liknas med kroppssmärtor. Man skulle ju kunna tro att man till slut blir så utmattad att man måste sova men det har inte kommit till det, inte ännu iaf. Det är mest jobbigt och jag vet att jag själv inte vill vara på det här viset. För det gör mer ont än gott.
Min gårdag var dock bra, först mathäng med Nina i Kista och sen blev det ölhak med Tati och Saga. Ett mycket bra initiativ av Saga.
Jag ska skatta mig lycklig att jag träffat så bra vänner, vänner som får en att må bra.
Speciellt när det finns så många tankar inom mig. Som jag egentligen inte ens orkar med att bära, fast jag biter ihop och låter det gå.
Gårdagsnatten avslutades iaf med att jag och Saga satt på en parkbänk vid Arlanda Express och satt och pratade en massa bra saker, djupa saker. Hon är ärlig, något som jag uppskattar så in i norden. (Självklart är många av mina vänner ärliga, annars skulle jag inte vilja ha dem som vänner)
Varför är mitt liv såhär mot mig? Jag gillar ju egentligen min tillvaro, nöjd med min situation... och så blir det såhär och jag blir ett monster. Eller okej, snarare så att det har flyttat in ett monster inom mig, som egentligen bara har ett syfte, att fucka upp mig med tankar och skit.
Bra att det är höst också...
Hur/När vet man...
but by the moments that take our breath away..."
...vad man egentligen känner och när det är dags att ge upp?
Oavsett vad det nu kan handla om så borde det ju finnas ett mått på något sätt.
Det är nog bara jag som inte har koll på varningsklockor, dåliga vibbar och känslor i största allmänhet. Men det är okej, det går väl alltid att förtränga sånt i framtiden, när man är gammal och senil.
Jag är poly på ett väldigt asexuellt sätt, det går nog inte ens att förklara så att folk ska förstå så jag avstår. För jag vet ärligt talat inte längre var jag står i mitt huvud. Samtidigt som jag absolut inte vill något annat än att bara vara fri och sätta mig själv i främsta rum, för det är något jag verkligen behöver, så är jag ändå i den penibla situationen att jag inte vet vad jag vill, vad som är legitimt att beräga från någon. Respons. Jag kanske är sådan för att jag vill undvika att inte gå vilse inombords.
Tåls att klura på.
Det finns alltid saker som man kan påverka vilken utgång man vill se, detta har Annika gjort mycket klart för mig. Men trots att så är fallet så är det svårt med sådana beslut när man faktiskt inte helt är 100 på att det är just det ena eller andra som är det rätta i den situationen. För att citera Annika "bra saker händer inte dom som väntar, dom som kommer någonstans jobbar för det... så satsa lite! det kommer kännas bra i slutändan", så är det kanske... synpunkter på det?
Nu förtjänar jag ett par timmars sömn.