hiertat
Mitt hjärta värker. Inte av kärlek utan av förtvivlan.
Jag vet att DU inte läser detta så det är liksom skitsamma men jag måste ändå skriva av mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det känns som att allt bara går utför. Jag mår så jävla bra när jag är tillsammans med denna person men så jävla dåligt all annan tid. Samtidigt så kan jag inte säga så mycket eftersom vi inte ens känner varandra egentligen. Men det är ingen bra start och det känns som att det är påväg att bli ett slut.
Jag har ingen rätt att ställa några krav, jag kan inte berätta vad jag känner. Jag litar varken på mig själv eller på dig. Det finns så mycket som borde kännas på ett annat sätt men nu ser det ut som det gör.
Jag tänker dock inte ta tag i någonting förrens jag kommer tillbaka. Måste gå in i mig själv och verkligen försöka förstå vad det är som händer.
Det finns någon där ute som jag hade känslor för riktigt länge, någon som var mitt allt. Vi förstod varandra och kunde prata om allt. Sen så hände det något som gjorde att det inte alls föll sig på det sättet. Det kändes som jag förlorade halva mig. Någon jag litade på fullt ut, och fortfarande gör. Någon som även hade den effekten på mig att jag litade på mitt omdöme och mina handlingar. Varför kan det inte vara så? Jag hoppas att jag hittar tillbaka till denne någon så att jag känner mig hel igen. Att vi kan skratta sådär som vi gjorde förut och verkligen känna att jag är lycklig. Vi kanske lärde känna varandra på ett mycket konstigt sätt och borde egentligen inte känna varandra så väl, men det gör vi. Enligt mig så gör vi det. Inte för att det ska bli några missförstånd men jag nöjer mig med att få vara din vän, förhoppningsvis en av dina närmaste. Ditt sms betydde så mycket för mig även om det egentligen inte stod något av substans i det. Men för mig hade det lika gärna kunnat vara ett fredsfördrag eller annan viktig text.
För ett par månader sedan så förklarade jag mina känslor som
"jag tror att jag håller på att krossa mig eget hjärta"
så känns det än idag. Jag kan inte göra något åt det. Inte just nu. Och det är egentligen ingen annan som kan det heller. Men det var så bra sammanfattat för det är så jag känner det. David Sandström döpte en låt på sin skiva "om inget händer..." till När Hjärtat Svider vilket känns klockrent. Så känns det nu. Det svider.
Det enda jag vet egentligen är att det inte borde kännas såhär. Inte så tidigt. Inte nu. Men det gör det. Vad kan jag göra åt det??? Det är egentligen det enda svar jag söker.
Kanske spelar hösten/vintern in, det brukar den göra, men i det här fallet så känns det ändå som att det inte borde bli just såhär. Det borde vara en bättre känsla. Jag kan inte ens gråta. Jag känner mig bara tom. Som att någon plockat ut mitt hjärta under ett par sekunder och stampar på det... om och om igen.
En återkommande tanke är att jag borde dra... sticka iväg och bara lämna allt. Låtsas som ingenting. Men det kan jag såklart inte göra. Det finns för många saker som spelar in i dagens läge. Saker jag inte kan lämna. Och samtidigt så är ju inte allt skit. Det finns bra saker som man måste försöka tänka på. Men nej, det borde inte kännas såhär.
Någon som har lust att reda ut mitt känsloliv?
Jag vet att DU inte läser detta så det är liksom skitsamma men jag måste ändå skriva av mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det känns som att allt bara går utför. Jag mår så jävla bra när jag är tillsammans med denna person men så jävla dåligt all annan tid. Samtidigt så kan jag inte säga så mycket eftersom vi inte ens känner varandra egentligen. Men det är ingen bra start och det känns som att det är påväg att bli ett slut.
Jag har ingen rätt att ställa några krav, jag kan inte berätta vad jag känner. Jag litar varken på mig själv eller på dig. Det finns så mycket som borde kännas på ett annat sätt men nu ser det ut som det gör.
Jag tänker dock inte ta tag i någonting förrens jag kommer tillbaka. Måste gå in i mig själv och verkligen försöka förstå vad det är som händer.
Det finns någon där ute som jag hade känslor för riktigt länge, någon som var mitt allt. Vi förstod varandra och kunde prata om allt. Sen så hände det något som gjorde att det inte alls föll sig på det sättet. Det kändes som jag förlorade halva mig. Någon jag litade på fullt ut, och fortfarande gör. Någon som även hade den effekten på mig att jag litade på mitt omdöme och mina handlingar. Varför kan det inte vara så? Jag hoppas att jag hittar tillbaka till denne någon så att jag känner mig hel igen. Att vi kan skratta sådär som vi gjorde förut och verkligen känna att jag är lycklig. Vi kanske lärde känna varandra på ett mycket konstigt sätt och borde egentligen inte känna varandra så väl, men det gör vi. Enligt mig så gör vi det. Inte för att det ska bli några missförstånd men jag nöjer mig med att få vara din vän, förhoppningsvis en av dina närmaste. Ditt sms betydde så mycket för mig även om det egentligen inte stod något av substans i det. Men för mig hade det lika gärna kunnat vara ett fredsfördrag eller annan viktig text.
För ett par månader sedan så förklarade jag mina känslor som
"jag tror att jag håller på att krossa mig eget hjärta"
så känns det än idag. Jag kan inte göra något åt det. Inte just nu. Och det är egentligen ingen annan som kan det heller. Men det var så bra sammanfattat för det är så jag känner det. David Sandström döpte en låt på sin skiva "om inget händer..." till När Hjärtat Svider vilket känns klockrent. Så känns det nu. Det svider.
Det enda jag vet egentligen är att det inte borde kännas såhär. Inte så tidigt. Inte nu. Men det gör det. Vad kan jag göra åt det??? Det är egentligen det enda svar jag söker.
Kanske spelar hösten/vintern in, det brukar den göra, men i det här fallet så känns det ändå som att det inte borde bli just såhär. Det borde vara en bättre känsla. Jag kan inte ens gråta. Jag känner mig bara tom. Som att någon plockat ut mitt hjärta under ett par sekunder och stampar på det... om och om igen.
En återkommande tanke är att jag borde dra... sticka iväg och bara lämna allt. Låtsas som ingenting. Men det kan jag såklart inte göra. Det finns för många saker som spelar in i dagens läge. Saker jag inte kan lämna. Och samtidigt så är ju inte allt skit. Det finns bra saker som man måste försöka tänka på. Men nej, det borde inte kännas såhär.
Någon som har lust att reda ut mitt känsloliv?
Kommentarer
Trackback